Operation
Hej på er!
Hoppas ni haft en trevlig helg. Här har det blivit mest vilande/seriekollande.
I tisdags var jag nämligen iväg och gjorde något mindre trevligt, opererade bort en del av livmodertappen (konisering) som jag inte hade tänkt berätta om. Men ändrade mig, för när jag själv försökte kolla upp info om det så har jag mest hittat skräckhistorier som gjorde mig livrädd. Förhoppningsvis kan detta inlägg kanske hjälpa någon kvinna som desperat försöker hitta info för att lugna sig själv som jag gjorde.
I mars förra året fick jag veta att jag hade cellförändringar, inget mer än så, och att jag skulle kallas tillbaka om ca 6 månader. Oftast läker det ut av sig själv, men det gjorde det inte på mig, i september hade det istället blivit mer. Fick i okt ett brev där det stod att jag kommer bli kallad för konisering inom 3 månader. Så förra veckan blev det av. Jag kollade i min journal efteråt och kunde nu se att jag hade den högsta graden av förändringar innan det räknas som cancer. Tur att jag inte fått veta det innan för då hade nog min hjärna gått på högvarv utan att jag hade kunnat göra nånting åt det.
Själva operationen gjordes under lokalbedövning och tog sammanlagt en halvtimme. Man fick tre bedövningssprutor och det var väl den första som gjorde ont (i typ 10 sekunder). Sen kände man ingenting. Koniseringen tog ca 7 sekunder och efter det brände hon med en *penna* för att det skulle sluta blöda. Sen var det klart. Det som stressat mig är att inte veta hur läkningen kommer att gå. Det tar ca 1 månad att läka. Vissa blöder mycket i flera veckor. (Och en massa annat otrevligt jag läst) Jag hade ganska ont efteråt men det släppte inom ett par dagar och jag blöder tack och lov inte något (än iallafall), det vätskar lite, men that's it.. Det är ca 3 veckor kvar innan det läkt klart och det har gått väldigt bra hittills
Det är skönt att ha det gjort, men kan inte riktigt pusta ut förrän om några veckor då provsvaren på det dom tog bort kommer. Då får jag veta om dom fick bort allt med marginal. Sen kommer väntan på det nya cellprovet som ska tas om ett halvår, som förhoppningsvis kommer att visa normalt. DÅ kan jag pusta ut på riktigt.
Det jobbigaste har ändå varit det mentala, att bara gå runt och vänta och vänta och inte kunna göra något. Det har snart gått ett år sen det första beskedet och det kommer som sagt ta minst ett halvår till innan jag vet säkert att det är helt borta.
Jag är iallafall tacksam att man har "lyxen" att få kolla sig så att sånt här upptäcks innan det blivit riktigt allvarligt. Så alla ni kvinnor där ute som tvekar, skjutit upp det eller bara inte orkar, GÅ OCH TA CELLPROV när ni får kallelse. Man tänker att "det där händer bara andra" men så satt man plötsligt där med skägget i brevlådan en dag. Det kan hända vem som helst, och i mitt fall så hade det med stor sannolikhet utvecklats till livmoderhalscancer om jag bara hade låtit det vara.
Nu är romanen klar! 😂 Ska ha en skön söndag i soffan!