Att ställa om sitt liv

Som ni kanske vet vid det här laget är jag extrem nattmänniska och har alltid varit. Jag har alltid varit den som är totalt död innan kl 12-13 på dagen. Jag skäms fortfarande för att säga det för det känns som att man är den lataste människan på jorden. Och det inte är socialt accepterat i dagens samhälle att vara "en sån" som jag. Det finns väldigt lite förståelse. Många tänker att det är väl bara att gå och lägga sig tidigare så somnar man tidigare, men det är inte så enkelt. Man lever dessutom med en konstant jet lag. 

Skolan har varit svår nog att ta sig iväg till senaste 8 månaderna. Var tvungen att kliva upp senast kl 8 på morgonen de dagar vi hade skola, (vilket tack och lov inte var varje dag.) Det är som att "normala" personer helt plötsligt skulle behöva kliva upp vid kl 2-3 på natten kontinuerligt för att gå till skolan och lära sig saker när man egentligen sover vid den tiden. Så har jag haft det jämt. 

Tänk dig att alla telefontider, läkartider, möten osv alltid är mitt i natten och det finns inget du kan göra åt det utan det är bara att anpassa sig. 

 

Har gått i sömnskola, fått alla typer av sömntabletter och rutinscheman att förhålla mig till, men inget verkar hjälpa. Min hjärna/kropp vill inte somna före 4 på morgonen. Nu till det som gör det hela extra jobbigt. Sedan Stinis fick sin diabetesdiagnos har jag behövt kliva upp kl 8 VARJE dag oavsett om det är helg eller jag har sovit 2 timmar. Jag MÅSTE upp och kolla hennes blodsocker, ge mat och eventuellt spruta. 

 

Tänkte att det här är ju det som kommer tippa mig över kanten och jag bryter ihop... Tills jag vände på det. Kanske kan det här vara det som äntligen hjälper. Är ju inte jättebra på att göra saker bara för min egen skull, men gäller det någon annan är det en annan femma. Så jag hoppas att denna kontinuitet kanske kan få mitt dygn att vända till ett mer normalt. För tro mig, jag vill inget annat än att bara vara "normal". Precis ALLT skulle bli så himla mycket lättare!